Skattekort och telefonkort är fixat, CV:t filas på och hoppet finns väl där någonstans. Oslo är mysigt och Amanda är galencrazy som bara hon kan vara. Så jävla bra är hon.
Linn kom hit vettja, vi kan inreda en lägenhet med mörka träslag, röda tyger och konstiga tavlor. En symaskin på hedersplats. Och jobba röven av oss.
Det visade sig att mobilen inte alls var glömd hos mamma, jag hade bara inte letat ordentligt. Maj gaaad vilket spännande liv jag lever! Mobiler hit och mobiler dit. Att ni hänger med i svängarna...
Det kliar i hela mig att komma bort från det här. Jag gör inget vettigt om dagarna alls. Det är väldigt skönt att ha tid och möjlighet att vara med mina bästa vänner och familjen, det är det verkligen. Men jag har ingen vardag här, inga pengar och inga direkta måsten. London var ett säkert kort men nu är allt upp-och-ner. Sakta har det gått upp för mig att det kanske inte är rätt. Att jag behöver något annat, något nytt. Se allt från ännu ett perspektiv istället för det trygga som England har blivit. Så nu verkar det som om jag drar till Oslo om en dryg vecka. Det kanske blir pannkaka av alltihop men jag ger det en chans. Och världens bästa Amanda finns ju där!
(Jag är hemma hos pappa och min mobil är glömd hos mamma, bara så ni vet)
Det är inte klokt vad man blir slö av att kombinationen ledighet och vargavinter. Mitt rum hos mamma har sett bättre dagar(kanske inte så många, jag har väl aldrig varit något städfreak direkt...), facebook har inte blivit besökt sen runt nyår(om ni väntar på svar där, förlåt!) och framtiden är obestämd. Jag sover om dagarna och är vaken varje vargtimma.
Klockan tolv hoppar jag på ett tåg mot Götlaborg för att där möta Tina och Emma och prata om framtid, dåtid och nutid. Men mest framtid. Och England förstås.
Puh! Det tär på krafterna att ta igen nästan fyra månader utan att baka. I dag/kväll har jag sprungit runt som en väldigt lycklig galning och bakat minttoppar och citron- och marängpajer inför nyårsmiddagen hemma hos Bullen och Johan i morgon. Kakorna kunde jag ha gjort i sömnen men pajerna var klurigare(och kanske därför roligare) att baka.
Julen och allt runt om kring har varit fint men väldigt stressigt, allt blir lite jobbigare med en förkylning och ett knä som är paj. Mannen i mitt (och de flesta runt Christina och Magnus) liv döptes i söndags och det gick så bra. Noel grät inte ett dugg utan försökte plaska i dopfunten. Stenhårt.
Klump-i-halsen-låten:
Jag ska tillbaka.
(Vad kul att du hittat hit, Tina. Jag håller med!)