söndag 31 augusti 2008

En uppdatering från Muswell Hill

Jag är framme och allt har gått bra förutom att jag blev lite åksjuk av flyget. Familjen är jättebra och mitt rum är så mysigt! Inredningen i rummet påminner lite om Josefines rum på Herrsta. Nu måste jag skynda mig ut för jag ska möta Elin och en tjej som heter Marie i Crouch End. Tänkte att ni skulle få en liten uppdatering bara! 

Ps. Tarre, tack för ditt fina brev! Jag blev så glad och väldigt sentimental när jag läste det. Jag älskar dig vännen!

torsdag 28 augusti 2008

Först skratten, sen dom där tårarna

Helena på Arvika 07
Jag och Bella på studenten
Jag har precis sagt hej då till Bella och Helena och nu sitter jag här och gråter som den blödiga typ jag är. Inte för att jag är sorgsen utan för att de två är starka, självständiga, smarta, kärleksfulla och bär hjärtat på utsidan. De får mig att vilja bli bättre på alla sätt och de stöttar och har alltid stöttat mig hur förvirrad, nere i skiten och odräglig jag än har varit. Det är samma sak med Christina, Jennse, Tarre och Netty. Vi var varandras soldater och trygga famnar under den jävliga högstadietiden och det är vi fortfarande. Även om det är avsevärt färre slag som måste utkämpas nu så har vi nog allihop blivit mer sårbara på något vis. Jag går inte isär när jag går med dem.

Jag fick ett resekit av Bullen och Helena som hej då-present. Tre chokladkakor och en bok, Paulo Coelhos första bok, Pilgrimsresan. Passande, eller hur? På insidan hade de skrivit:

"Hej Jenny! Eller ska man säga 'Hello Jenny'? :)
Vi vill lyckönska dig på din tripp till det främmande.
Vi har följt varandra genom många underbara och förrvirrade perioder
från: SPRIT - KILLAR - LASSE till SEX AND THE CITY
Zsa zsa zsu! Du har ögon som berusar en natt! - Med all kärlek Bella och Helena."

Två minuter efter de kom hit förut såg Bella att hon hade missat ett samtal. Efter många om och men fick hon tag på de som hade sökt henne och det visade sig att hon hade kommit in på sjuksköterskeutbildingen. Så istället för bara en hej då-fest så blev det en Bellaärsåjävlabrafest också, vilket är mycket roligare!

Grattis Josie!


Min bästa (och enda) syster fyller 21 år idag!
We used to call each other Katherine and Eve
I don’t know from where we got those names
We used to love each other with deep intensity
We used to fight with kicks and fists and nails
If I had a dime for everytime I been vile
I’d be a milionaire by now
You used your big sister calm
to tease me to tears
I used to pinch you a little bit too hard
On your wrists on your arms, if you look closely you can see the scars
Oh I have done things so mean and so grim
I’m too ashamed to say them out loud
I don’t think you get how much I regret
Oh here me when I vow
That I will always be your soldier
I’ll be marching by your side
I’m not deserting I’ll be there for you
Oh please please believe in this oath of allegiance
Thirteen years old, lipstick and boys
I never knew how lucky I was to have you
The great teenage depression our domestic civil war
When I think back you were the one to pull me through
Yeah what it comes down to is you are the one who truly understands
Wherever you go I hope that you know that I’m at your command
And I will always be your soldier
I’ll be marching by your side
I’m not deserting I’ll be there for you
Oh please please believe in this oath of allegiance
Oh, I will be strong for you, I will belong to you
Carry you, bleed for you
Run for miles

onsdag 27 augusti 2008

Why, oh why, would I wanna be anywhere else?


I fredags åkte jag och Elin till London för första gången. Det var minst sagt kärlek vid första ögonkastet. På tåget från flygplatsen satt vi med näsorna klistrade mot rutan och anglofilerna i oss jublade högre och högre för varje meter vi åkte.

Vädret var, till vår stora fövåning, jättefint. Efter att vi hade lämnat väskorna på hotellet gick vi till Oxford street som var det enda vi inte gillade på hela resan. Det var BARA turister överallt och stressigt som fan. Så vi tröttnade rätt fort och gick till en liten butik i Paddington och köpte kakor och gick till Hyde park och åt upp dem. På lördagen åkte vi till Covent garden för att gå på en liten au pair-träff. Förutom att vi tog trapporna upp från tunnelbanestationen (den sämsta idén någonsin, 139 trappsteg, behöver jag säga mer?) så var det väldigt roligt! Efter ett par timmar av fika och prat åkte vi till Finsbury park för att träffa Elins familj. Huset var mysigt, Elins rum var perfekt och familjen var störtskön.

Söndagen var festivaldag! Noah and the whale = en liten och för kort dröm, The Maccabees = Hugo Whites söta leende, dåliga ljudtekniker, favoritlåtarna, killen bakom mig som sa "I think we're in love", spelshemat som jag lyckades få och allt jag hade hoppats på.

I måndags ville vi inte åka till Sverige igen men på lördag flyttar vi dit och det är det enda jag kan tänka på just nu.

Ps. Jag var hos sjukgymnasten för att kolla vad som är fel på min rygg i morse. Tydligen är min bröstkorg större på höger sida, jag är stel i mitten på ryggen och jag har överrörliga leder. För att få stabilitet borde jag börja träna pilates och/eller yoga. Styrketräning, body pump och liknande kan vara direkt skadligt eftersom att jag är överrörlig. Sjukgymnasten sa att det är troligtvis därför jag inte gillar sån träning. Kroppen känner att det kan vara farligt. Och jag som bara trodde att jag tyckte att det var tråkigt. Nu vet jag vad som är fel i alla fall!

söndag 17 augusti 2008

In five years time you might just prove me wrong

Om det är någon som undrar varför jag inte funderar lika mycket i mina inlägg längre, utan mest skriver vad jag gör, så beror det på att jag inte riktigt kan fundera just nu. Jag har ingen aning om vilken riktning mitt liv kommer ta när jag väl befinner mig i London. Jag vet det mesta om det praktiska och jag kan ha teorier om allt det andra men jag vet ingenting säkert. Ruta ett, nytt kapitel och ingen aning.

fredag 15 augusti 2008

When I last saw Mary she lied and said it was her birthday

Elin är det snyggaste jag vet, till och med på bifogad bild.
En av mina mer irriterande ovanor, enligt mina vänner, är att jag tvingar dem att lyssna på låttext efter låttext och jag hävdar varenda gång att det är det bästa jag hört. Jag tänkte att den här gången så tar jag ut de rader som jag gillar bäst från N&TW's platta så slipper ni höra på mitt tjat. Det kan jag nästan lova. Nästan. So here we go, ett textkollage!

'But then I woke from the dream to realise I was alone
A tragic event, I must admit but let's not be overblown
I'm not trying to write a love song just a sad, pathetic moan
And maybe I just need change, maybe I just need a new cologne'


'I mean if love is just a game then how come it's no fun?
If love is just a game, how come I've never won?'


'When the baby's born
Let's turn it to the snow
So that ice will surely grow
Over weak and brittle bones
Let's leave it to the wolves
So their teeth turn it to food
It's flesh keeps them alive
As death helps life survive
The world can be kind in its own way'


'When the world was all covered by snow
I forgot the colours that the grass tend to grow
The trees were all leafless and lifeless and black
I wondered if the leaves could grow back'


'Well my bones were made in the womb
And they're the grains I'll leave in my tomb
And every piece will be consumed
By the love my heart endured'



'Oh, and when will our heartbeats fall into line?
And the click-clack
Of our boot heels
Beat out the same time?'


'It kills me to know
That when we are through
You go to your real lover
Who'll put real kisses on you'


'I will die and never ever hold your hand'


'But admittedly all these moments are just in my head
And I’ll be thinking about them as I’m lying in bed
And I know that they might not even come true
But in my mind I’m havin’ a pretty good time with you'


'There are ghosts and demons that hide in the dark
Wait till I find love and then they laugh

Oh they know that my body is no way good enough
Know that my heart is no way strong enough
To bear the sorrow that love brings
When I cower in fear the demons sing

That it's a hollow love
For a heart with no blood
In it's veins.'


'We are all just matter
That will one day scatter
When peaceful the world lays us down'


'Oh the cold wet wind blew over the heather
You wrote Charlie and Mary for forever
On the back of a rock that you picked up on the way

And in that perfect moment I nearly ruined it
By saying I love you and nearly meaning it
But you know I would never waste those words

When I last saw Mary she lied and said it was her birthday'

the heart may be the weakest part of me

Jag, Helena & Bullen. Ses snart?

Tiden rinner mellan mina fingrar och i morgon är det två veckor kvar. Jisses.
Josie flyttade tillbaka till Stockholm igår så henne kommer jag inte se innan jul om hon inte hälsar på mig i London. Eftersom att det är tredje gången som hon flyttar dit så känns det inte så konstigt, vi brukar inte ses på hösten längre. Men ändå.
Jag fick hem Noah and the whales skiva igår men kunde inte lyssna på den förrän idag så nu går den såklart varm. Och ja, den är fantastisk.

måndag 11 augusti 2008

Pladder mitt i natten.

Som vanligt är jag klarvaken mitt i natten när jag vet att jag ska upp 07.30. Dum som jag är bokade jag in en klipptid klockan halv tio på morgonen och nu måste jag bittert stå mitt kast. Okej, så farligt är det kanske inte. Ibland känns det bra att överdramatisera saker.

Veckan som varit har jag spenderat bananas mycket pengar(för mig i alla fall) på fin-fina saker. Bland annat har jag köpt två kjolar från Topshop, en cremefärgad och en blå fluffig dröm som jag har löjligt stora planer för. Det blev också ett par skor som jag älskar mer än vad jag borde älska materiella ting.

Jag dagdrömmer mycket och överromantiserar saker ännu mer. Jag är på många sätt egentligen väldigt nojig och feg. Jag gillar ärligt talat inte att lämna min trygghetszon och pröva nya saker. Men när jag drömmer stora drömmar så glömmer jag bort det och vill försöka ändå. Jag tänker sällan rationellt och det har räddat mig från ett liv som skulle kunna vara oändligt mycket tråkigare än det jag levt hittills.

tisdag 5 augusti 2008

Gah!


Nu är det klart!

söndag 3 augusti 2008

I'm so tired of being good


Nu börjar mitt huvud klarna efter ett rätt obehagligt migränanfall och jag sitter och ser på Cry-baby. Jag har faktiskt aldrig sett den förut men jag gillar det jag ser.

fredag 1 augusti 2008

Cookies och banjoliner

I dag är min sista riktiga dag på jobbet, sen är det full fart med att planera och fixa in i det sista innan den 30:de. För att tacka alla mina goa arbetskamrater så bakade jag cookies i går som jag ska bjuda på idag.

Lena, om du läser detta, kom gärna hit om du kan så får du ta en kaka eller två! Annars får jag äta några för dig...

Mumford and sons. Raspig sång och banjoliner som känns in i märgen.