Först skratten, sen dom där tårarna

Helena på Arvika 07
Jag och Bella på studenten

Jag har precis sagt hej då till Bella och Helena och nu sitter jag här och gråter som den blödiga typ jag är. Inte för att jag är sorgsen utan för att de två är starka, självständiga, smarta, kärleksfulla och bär hjärtat på utsidan. De får mig att vilja bli bättre på alla sätt och de stöttar och har alltid stöttat mig hur förvirrad, nere i skiten och odräglig jag än har varit. Det är samma sak med Christina, Jennse, Tarre och Netty. Vi var varandras soldater och trygga famnar under den jävliga högstadietiden och det är vi fortfarande. Även om det är avsevärt färre slag som måste utkämpas nu så har vi nog allihop blivit mer sårbara på något vis. Jag går inte isär när jag går med dem.

Jag fick ett resekit av Bullen och Helena som hej då-present. Tre chokladkakor och en bok, Paulo Coelhos första bok, Pilgrimsresan. Passande, eller hur? På insidan hade de skrivit:

"Hej Jenny! Eller ska man säga 'Hello Jenny'? :)

Vi vill lyckönska dig på din tripp till det främmande.

Vi har följt varandra genom många underbara och förrvirrade perioder

från: SPRIT - KILLAR - LASSE till SEX AND THE CITY

Zsa zsa zsu! Du har ögon som berusar en natt! - Med all kärlek Bella och Helena."

Två minuter efter de kom hit förut såg Bella att hon hade missat ett samtal. Efter många om och men fick hon tag på de som hade sökt henne och det visade sig att hon hade kommit in på sjuksköterskeutbildingen. Så istället för bara en hej då-fest så blev det en Bellaärsåjävlabrafest också, vilket är mycket roligare!