
När jag var en två äpplen hög, butter unge i namnmössa så älskade jag att bo på landet. Att springa barfota på grusvägen bort till farmor och nöjt konstatera att att fotsulorna återigen hade vant sig vid de vassa stenarna. Vi brukade rulla ner för knippekullen om och om igen och leka att den gigantiska almen som står utanför vårt hus var ett slott. Gick man ned för ängen, genom fårahagen med den läskiga baggen, så kom man till skogen med hällristningarna och till eklunden som farmors morbror planterade. På lördagar gick jag och Josefine ner för trappan till tant Essan som vi delade huset med. Hon trollade med knäna och fick fram två påsar, en till oss var, men omsorgsfullt utvalt godis. Sedan satt vi på hennes kökssoffa och lyssnade på historier om när hon liten. Som när hon fick låna ett par byxor så hon också kunde klättra i bergen med sina bröder och om när hon fick en flaska av nyheten Pommac från hennes bror som han tagit med sig hem från dansen. Det känns nästan inte som om det har hänt nu när jag skriver ner det. Men det var så fint och jag älskar Utby lika mycket nu som för 15 år sedan.
Men livet blev större, staden en mil från mitt nirvana mindre och idén om Storstaden växte till ett mål. För sagor utspelar sig inte bara i bullerbyar utan också bland gränder och på paradgator i stora städer. Där nätterna är ändlöst långa och årstiderna visar upp sig i parker, sprickor i asfalten och i gömda innergårdar istället för i skogen och vid grusvägarna. Du är en vän eller en främling istället för ett rykte byggt på ditt högstadiejag. Jag vet inte hur det är med er, men mitt hjärta växer bara i enskildhet eller mitt i kaoset. Allt där emellan är ett vakuum och nu vill jag härifrån.