It sure was hard to say goodbye to you, but it sure was the right thing to do

Innan jag åkte hit till London fanns det många anledningar varför. Jag ville hitta nya frågor att svara på, se på mitt liv från ett nytt perspektiv, lämna staden som har fostrat och format mig och jag vet att mina föräldrar ville att jag skulle lära mig att ta ansvar. Det är få gånger i mitt liv som jag har känt mig stolt eller ens nöjd med vad jag har presterat och vem jag har varit. Aldrig smart nog, aldrig rolig nog, aldrig fin, alltid trampa i klaver, alltid ta för mycket plats, aldrig ta mig i kragen, aldrig tillräcklig som vän och alltid den där jävla äckliga ångesten som kryper upp och knyter sig runt min hals och håller mig på min givna eller kanske tagna plats. I HELA MITT LIV.

Men nu. JAG valde att åka hit, JAG tog mig hit och JAG har hittat nya frågor, fått ett nytt perspektiv, har lämnat Uddevalla(Det är inte du, det är jag. Jag kommer alltid att älska dig, men...) och I'll be damned om jag inte har blivit väldigt mycket mer ansvarsfull. Och det, mina damer och herrar, är jag faktiskt förbannat stolt över.