Another second lost with every fallen grain

Klockan tickar alldeles för fort och om två och en halv vecka åker jag till Sverige. Det var sju månader sen jag var där sist. Till familjen, till vännerna, till Amanda som kommer tillbaka från Barcelona och Helena som jag inte har träffat på ett år. Er längtar jag ihjäl mig efter, det har jag gjort hela tiden. Men jag hör inte hemma i Sverige än. Och jag känner mig inte klar med London, gör man någonsin det? Jag vet att jag tjatar om detta hela tiden men det är det som gnager på mig jämt och ständigt. Tanken på Uddevalla ger mig gåshud och kittlar min kräkreflex nu för tiden. När började det?