Dagarna är långa nu och massa uppsats får det att kännas som om man får en lägre mental ålder för varje timme man stirrar in i skärmen och lägger till ett ord var femte minut. Fast ibland tittar man upp och ut genom de stora, ojämna fönsterglasen, rätt in i en lövkrona eller på folklivsarkivets tak och blir lite ledsen över att man ska ska flytta från allt det fina i stan och i soffan mittemot. Sen får man ett sms från någon man saknar och snart får träffa och minns att Lund alltid står kvar, att det här året inte blir mindre bra för att jag åker och att det finns fler fina saker som väntar. Och sen känner jag mig lite som Vianne i Chocolat som måste följa nordanvinden men kommer genast på vilken oerhört töntig jämförelse det är så jag ska nog sluta skriva nu.