Sen ett par år tillbaka har jag kunnat hantera min ångest väldigt bra, förut någon dålig vecka då och då och en eftermiddag ibland då järnbandet kring bröstkorgen är där igen. Jag har förlikat mig med att det troligtvis alltid kommer vara så att svårmodet finns i mig och det är okej. Att ångesten dyker upp ibland och sen försvinner om jag inte försöker tvinga bort den är bara så det är. Men de senaste veckorna har jag haft det längsta skovet på några år och jag hade glömt hur uttröttande det är att gå runt med ett åskmoln i bröstet. Det är så det känns, som den tunga luften precis innan ett åskoväder bryter ut. Med ångesten kommer handlingsförlamningen och viljan att bara stänga in mig och att ingen ska se det fula och dåliga. Så jag vill be om förlåtelse för om jag är svår att nå eller dålig på att höra av mig (sämre än vanligt, vill säga). Förlåt för att det går ut över er.

Det kommer att gå över, det gör det alltid. Blue skies are coming och så vidare.

Till dess, den bästa låten just nu: