onsdag 3 december 2008

Babbitty Rabbitty And Her Cackling Stump



I morgon ska jag, Sanna och Sara på midnattsreleasen till Tales of Beedle the bard på Waterstone's Picadilly som är Europas största bokaffär. Mugglecast ska vara där och sända en live podcast. Nördigt lycklig? Ja.

tisdag 2 december 2008

Två och ett halvt år sedan, innan Hultsfred
Tarre och jag är i samma land, samma stad och i samma rum för första gången på 3 månader.

Underbart.

torsdag 27 november 2008

For one year



Alessi's Ark. I ett litet rum ovanför en pub i Camden, förband till Jay Jay Pistolet, stod Alessi och sjöng så att både jag och Elin tappade hakan.

tisdag 25 november 2008

Utanför mitt fönster. Jag kan känna precis hur det känns att sitta med barfotafötter på tegeltaket som fortfarande är ljummet efter solskenet och jag vet precis hur det luktar en sommarkväll på Utby.

måndag 24 november 2008

I can still remember when your city smelt exciting

Oj vad jag tror att det är sant. Men det hjälper inte. Jag är fan livrädd för att bli lurad och känna mig liten och naiv igen. Som om någon spottade på mig och jag sa tack och varsågod, spotta igen. Det tog fyra jävla år att förlåta mig själv för hur lättlurad jag var då. Och uppenbarligen låter jag det fortfarande styra mig. Jag är mer arg på mig än vad jag någonsin varit på honom och det gör mig ännu argare på mig själv. 

Kanvigörasammasakimorgonigen?

En vardag börjar närma sig sitt slut och inget särskilt har hänt. Sara och jag var hemma hos Sanna och såg på Harry Potter and The Order of The Pheonix. Inte för att det var tråkigt, tvärt om. Plus att jag tycker om att ha fått en vardag. Nytt och spännande är roligt ett tag, men om det aldrig blir någon rutin så tappar jag fotfästet. London börjar bli en plats som känns hemma, bekant och till och med tryggt. Den första förälskelsen har lagt sig och kvar finns... något annat. Kan det vara äkta kärlek eller är det bara en väldigt stor varm famn? 

Haha, vad sliskigt det blev.

(Som oftast när jag skriver ett blogginlägg så regnar det på mitt takfönster. Samma takfönster som är anledningen till varför mitt rum är kallare än alla andra i huset, det är nämligen enkelglasat.)

söndag 23 november 2008

Brittiska biblioteket

Jag vet att min blogg just nu ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig men jag får fixa det... någon annan dag. 

British library stod på agendan idag och lite planering inför vårens högskoleprov. Jag fick välbehagsrysningar direkt jag klivit innanför dörrarna. Bara vetskapen av att miljoner böcker och gamla dokument finns där under marken gjorde mig lite lätt knäsvag. Det blev dock inget hårdplugg idag men vi gjorde en lös planering och quizade orddelen. Jag är faktiskt rätt pepp.

lördag 22 november 2008

If I had my way, you'd have a birthday every week and you would choose to spend them all with me

Efter en vecka av allmänt depp och ledsna miner blev jag i kväll påmind om hur mycket jag älskar staden jag befinner mig i. Elin, Sanna, Simma och jag var på The Borderline på spelning och det var precis den glädjeinjektionen som jag behövde. Love, Life and London(och såklart musik).

tisdag 18 november 2008

Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel

I kväll har jag legat på min heltäckningsmatta och andats in och andats ut och lyssnat på Lasse W's skiva Kom. Jag mindes varenda textrad och varenda stund som jag tidigare har lyssnat på den. I en friggebod på Misteröd, i ett vardagsrum på Kapelle, genom en telefonlur från en kärlek och nu på ett golv i norra London. Man tillbringar varenda dag med att mer eller mindre leva och då och då inser man att man inte är där man har varit och att det finns ingen väg tillbaka. Och man hann liksom inte ta farväl.

måndag 17 november 2008

It sure was hard to say goodbye to you, but it sure was the right thing to do

Innan jag åkte hit till London fanns det många anledningar varför. Jag ville hitta nya frågor att svara på, se på mitt liv från ett nytt perspektiv, lämna staden som har fostrat och format mig och jag vet att mina föräldrar ville att jag skulle lära mig att ta ansvar. Det är få gånger i mitt liv som jag har känt mig stolt eller ens nöjd med vad jag har presterat och vem jag har varit. Aldrig smart nog, aldrig rolig nog, aldrig fin, alltid trampa i klaver, alltid ta för mycket plats, aldrig ta mig i kragen, aldrig tillräcklig som vän och alltid den där jävla äckliga ångesten som kryper upp och knyter sig runt min hals och håller mig på min givna eller kanske tagna plats. I HELA MITT LIV.

Men nu. JAG valde att åka hit, JAG tog mig hit och JAG har hittat nya frågor, fått ett nytt perspektiv, har lämnat Uddevalla(Det är inte du, det är jag. Jag kommer alltid att älska dig, men...) och I'll be damned om jag inte har blivit väldigt mycket mer ansvarsfull. Och det, mina damer och herrar, är jag faktiskt förbannat stolt över.