Mumford and Sons var förband och var lika bra som vanligt.
Konserten igår som väntat skitbra. Det blev så nära en mosh pit som det kan bli på en indiepopspelning och min ena känga klarade inte trycket. Men lika glad för det är jag!
Om jag hade kunnat så hade jag bosatt mig i London och stannat här på obestämd tid. Jag lämnar för att det är för komplicerat att stanna och leva och jobba utan en utbildning i ryggen. Men det svider i bröstet när jag tänker på att åka härifrån. Brighton kanske blir ännu bättre? Så länge det är UK, så.
Sitter hemma hos Elin i Stroud Green och lyssnar på Jamie N Commons medans hon nojar över vad hon ska ha på sig i kväll. Hon skulle kunna slänga på sig en sopsäck och fortfarande vara snyggast i rummet. Själv ska jag ha på mig min nya klänning. Vi vanliga dödliga får kämpa lite.
Eftersom att jag hade en ledig eftermiddag i dag så har jag inte gjort en enda vettig sak. Eller jag har köpt Cherbourgs EP, Last chapter of dreaming, på Raw Rip och beställt biljetter till deras spelning nästa vecka, om det räknas?
Det är hysteri kring Swine flu och det är inte utan att man blir lite nervös. Bor man i en stad tätt tillsammans med 7 miljoner andra så är det inte konstigt. Från finanskris till svininfluensa. Vojne.
Roligare nyheter är att Josefine och Sofia ringde från valborgsfirandet i Lund förut. Nästa vår ska jag också vara med. Om jag har kunnat slita mig från dear England vill säga.
Anonym, jag vet. Och det är inte bara dem, jag vill se ungefär halva line upen. Men jag jobbar och kan inte åka. Tack för informationen i vilket fall som helst.
When I was an astronaut I didn't take my boots, When I was a coal miner I didn't know the news, When I was a record store I didn't have the blues, I travel light and that's the life for me.
He doesn't care where else he goes, He's not gonna take any extra clothes or extra shoes to hide his feet The ground is dirt, the dirt is sweet
When I go Londontown I'll stand under a rock, Until I know all the time it takes to pack a clock, Then I'll flip it over, close the key, and swallow the lock. I travel light and that's the life for me.
He doesn't take his spoon or fork, He's seen too many eating in New York, He'll use his hands to pick and eat, The fruit he finds, he'll find it sweet
[whistles]
When I was a waitress, I gave away my tips When I was a call-girl, I gave away my hips When I ran the kissing booth, I gave away my lips, I travel light and that's the life for me
She lives a life like abandoned wind Elemental wife, fortune is her friend, I smile on a planet and a river made of light, she's just a pebble on a waterfall tonight
When i go to Boston I stand around in jeans And save the cash to leave by selling black-market baked beans Denim's what I like to wear and has durable seams I travel light and that's the life for me
She just a genious without a thinking cap She doesn't pay the rent, she's funny like that I don't know what she's on, she's here and gone Rides a welcome mat on a jungle cat
[more whistles]
Both: Fur's and silver chairs and shiny things are just a fuss We'll eat all peanuts that we steal from the circus We'll count the stars and go to sleep under the bus We'll travel light and that's the life for us
Jag vet inte vad jag ska skriva men det är på tok för dåligt med bloggning från min sida så något får det bli.
Det senaste har jag funderat på hur människor ser på mig, vad de tror. Människor i allmänhet och men människor man brukade känna, men som man nu knappt kan kalla för bekanta, i synnerhet. För det första, kände de mig verkligen då? För det andra, tror de att jag fortfarande är som jag var när jag var 5, 8, 12, 14, 16 år? Jag tror ju det om många av dem.
Jobbet är i gång igen och tacka gode gud för det. En sak som jag har lärt mig här är hur bra det är för mig med en vardag och ansvar. Struktur. Om jag inte har det så har min pisces-hjärna en förmåga att sväva iväg lite väl långt.
Mina hjärtan Bella och Tarre var ju på besök över helgen och det var inte lätt att säga hej då i lördags natt. Vi pratade mycket om nutid och framtid och blev nostalgiska över dåtiden. De första åren vi var vänner var turbulenta, som alla 14- och 15-åringars liv vanligtvis är. Vi och våran grupp av orginal (kallad "Ligan", först elakt av vissa andra sen tog vi till oss namnet och gjorde det till vårt. En liten vinst.) gillade nästan bara varandra. Även om den tiden var jobbig på många sätt och av flera anledningar så hade jag fruktansvärt roligt på grund av de tjejerna. Vi gick inte isär när vi gick med varandra är vad jag vill ha sagt. Och det stämmer fortfarande.
Nina är tillbaka i London där jag en smula själviskt tycker att hon hör hemma. Vi hade en tre och en halv timma lång fika och catch up på Starbucks i dag. Ämnen som avhandlades var bland tusen andra Irländska chavs, resplaner och den mest underhållande danska TV-produktionen någonsin, Unga Mödrar. Malou-Stella. Herregud.
Vad du har varit saknad här, Nina.
Tarre:
Självklart fixar jag skorna! Jag mailar mitt kontonummer till dig.