torsdag 9 juli 2009

Nu var det klart

Jag kom in i Brighton! 

Pust ut. 

Nej tack, inget H1N1

Jag känner mig konstig i halsen och har en retlig torrhosta. Är det svininfluensan är något annat skoj som skulle kunna förstöra mina sista två veckor innan Sverige så blir jag inte nådig. 

onsdag 8 juli 2009

Vännen Elin

Elin och jag har träffat varandra sånär på varje dag sen slutet av augusti 2005. Det är alltså snart 4 år av konstant umgänge. Då är det inte så konstigt att vi ibland tar varandra för givet. Vi är lika som systrar är lika och bråkar som om vi vore syskon. Tycker om varandra som om vi vore syskon. Vi kan gnabbas i timmar när vi egentligen tycker likadant(jag formulerade mig bara tydligare...). 

Det har inte riktigt slagit mig förrän nu hur tomt och tråkigt det kommer bli att kanske inte ha henne i min närhet om bara ett par månader. 

Bästa dagens hittills



Maccabees gör en cover av Black Eyed Peas "Boom Boom Pow". 
1:27!

so and so

Planen för helgen:

Knytis hos Lauren i Hackney på fredag
Babysitta på lördag (och eventuellt joina födelsedagsfirandet för Sara på Flowerpot efter det, om jag hinner)
Sommarspecial för Communion på Notting Hill arts club på söndag. Cherbourg som headline!

Planen nu: 

Vara småsur för att jag missar Maccabees instore på Rough Trade som äger rum as we speak.

och


Nytt från Arctic Monkeys. 17 augusti släpps Humbug!

tisdag 7 juli 2009

kvällens



Jeffrey Lewis och Laura Marling gör Eminem

måndag 6 juli 2009

Another second lost with every fallen grain

Klockan tickar alldeles för fort och om två och en halv vecka åker jag till Sverige. Det var sju månader sen jag var där sist. Till familjen, till vännerna, till Amanda som kommer tillbaka från Barcelona och Helena som jag inte har träffat på ett år. Er längtar jag ihjäl mig efter, det har jag gjort hela tiden. Men jag hör inte hemma i Sverige än. Och jag känner mig inte klar med London, gör man någonsin det? Jag vet att jag tjatar om detta hela tiden men det är det som gnager på mig jämt och ständigt. Tanken på Uddevalla ger mig gåshud och kittlar min kräkreflex nu för tiden. När började det?

Dorothy was right though

"Who wants to sleep in the city that never wakes up?
Blinded by nostalgia"

torsdag 2 juli 2009

Så mycket för Panic Prevention

Var ska jag börja? Konserten var svettig, intensiv och otroligt rolig. De började hårt, fortsatte hårt och slutade ännu hårdare. Jag stod längst fram vilket inte är så vanligt nu för tiden. Alice Dellal var där förresten. 

Efter spelningen så var jag på väg ut genom folkmassan och svimmade, ett resultat av varmt väder, vätskebrist, syrebrist och gud vet vad tror jag. Elin och Nina var där och de hjälpte mig ut. Jag tog nog lite väl djupa andetag och sen var panikattacken igång. Och jag kunde inte sluta hyperventilera och det var så pinsamt och frustrerande och obehagligt. Efter ett tag började mina händer domna och krampa. Attacken var så seglivad och ju längre det höll på desto mer skämdes jag och blev uppstressad över det och då fortsatte det såklart. Till slut kunde jag lugna ner andningen och jag fick ett glas jucie och en taxi beställd. Personalen, speciellt vakterna var så hjälpsamma. Så väldigt pinsamt och så väldigt dumt var det alltihop. 

Elin och Nina, ni var så bra. TACK för att ni var där hela tiden och för taxin hem. För allt. 
Jag mår bra nu, är bara lite trött och så.  

(Nu får Christinas bebis ta och komma snart!)