
Jag, Amanda och Jennse, 16 år
När jag var 14 år, hjärtekrossad och missförstådd av hela världen(hm...) så fann jag mannen som skulle komma att bli som skyddande bomull runt mina taggiga tonår. Min storasysters kompis hade blivit tagen av denne rödhåriga Linköpingson så min syster spelade en låt för mig. Jag var på den tiden helt tagen av hiphop och förstod först inte vad som var så jävla speciellt med en svensk singer/songwriter. Men efter ett tag växte det i mig och jag lyssnade praktiskt taget inte på någon annan artist under två års tid. Första gången jag såg honom live var jag fullkomligt salig. Ikväll spelar Lars Winnerbäck i Uddevalla och jag vet inte vilken gång i ordningen det är jag ser honom nu. Men jag börjar bli lika upprymd nu som jag var för fyra år sedan, när Lasse var hela min värld.
"Ja, vad var det egentligen som hände den kvällen
Vad gjorde mig så förfärligt glad
när vi gick i förhoppningar som drömmarom stearinljus och varm choklad
Tänk om kaféet inte stängt så tidigt den kvällen
Tänk om klockan tagit samma vägar som vi
Tänk om vi inte gått i några vattenpölarsom smala ben och kängor trampat i
Allt som vi sa då
Tänk att man kunde säga så
Nu har jag gått den vägen igen
Men det var inte samma sak, saknar någon vän
Jag önskar att det vore nån annan
Jag anar vem
Jag vet bara en"
(Lars Winnerbäck - Nån annan)