För att kicka igång mitt system och få i mig lite luft gick jag på en halvtimme lång promenad i dag efter jobbet. Eftersom jag är hemma hos mamma så blev det en liten tripp i Herrsta, såklart. Jag hade räknat med en powerwalk som skulle göra mig trött men jag hade ingen aning om att det skulle bli känslosamt.
Med lurarna på och Looptroop på Ipoden så började jag gå mot Undavägen. Redan vid kolonilotterna började känslor och minnen från mitt liv komma tillbaka. Mörka vinternätter i högstadiet gick jag där livrädd med en mesig pinne i högsta hugg, beredd att slå till vid synen på första bästa våldtäktsman (det var mycket mer buskar vid vägen då = gömställen för diverse skumma typer enligt mig). En berusad aprilkväll när vi var femton år åkte jag och Bella, på hennes moppe Nisse, i full fart (40 km/h) och sjöng "Minnen av aprilhimlen".
När jag gick förbi Misteröd tänkte jag på Bella och hennes barndomshem. Min trygga borg när inget annat var säkert än att hon alltid hade hjärtat öppet för trasiga vänner.
Sen svängde jag in vid de nybyggda villorna som känns malplacerade och helt fel. Mitt bland alla vräkiga nybyggen ligger ett litet hus på en kulle. Där bor (bodde?) någon som jag trodde var min vän.
Sen upp för backen och utsikt över Persgården. Flashbacks från påskaftnar som förändrade vem jag var och jag överdriver inte det minsta.
Vidare på vägen ligger Herrestad kyrka och församlingshem. Mamma och Pappa gifte sig där. Jag och mina syskon blev döpta av samma präst där. Essan ligger begravd på den kyrkogården. Kyrkans barntimmar, konfirmationer och ungdomsfyllor. Bänken som jag låg halvt utslagen på och spydde upp majs står kvar. Inte precis mitt livs stoltaste ögonblick men kom igen, jag var fjorton år.
Jag funderade på att ta vägen om Norgården men det fick faktiskt räcka med tonårsminnen.
Vid bussvägen bytte jag musik på Ipoden. Laura Marling fick väcka mig tillbaka till framtidstänkande.
På en halvtimme gick jag, bokstavligen, igenom min barndom. Nu måste jag hitta nya minnen och ve och fasa, bli vuxen. Det blir bra.
6 år sedan
1 kommentar:
Du kommer att få alldeles förträffliga fina minnen från livets resa.
Ibland är det bra att begrunda sitt förflutna men man skall akta sig för att grunna för mycket. Det är inte alltid nyttigt för själen och den måste man vara rädd om.
KRAM Lena.
Skicka en kommentar