Jag har sagt det förut och jag kommer fortsätta att säga det; Sanna är löjligt klok för sina blygsamma 19 år på jorden. Det är alltid ett nöje att prata om livet i litet och stort med henne.
Som om hur det känns att vara en utlänning i ett land som inte är särskilt främmande, med vetskapen om att ett relativt orört Sverige väntar på oss. Tryggheten finns kvar för oss och vi kan vända hem när vi vill. Vi blir mottagna med öppna armar av det här landet och ändå känner vi i magen att vi inte är hemma. Hur måste det då inte kännas för de som inte kan återvända hem? De som i själ och hjärta längtar efter det som är en så stor del av det de är, sitt hemland.
När jag går in i en bokaffär eller ett bibliotek här i London så kan jag aldrig låta bli att gå till res- och språkavdelningen för att se om det finns några böcker om Sverige eller svenska. Mina vänner här är svenskar och vi pratar så klart svenska med varandra. Vi förstår och gör oss förstådda på engelska utan stora problem och vi ser likadana ut som britter. Och ändå kan vi inte helt identifiera oss med varandra. Vi har åkt hit frivilligt och för att ha roligt medan de flesta som invandrat till Sverige inte har haft något val och många KAN inte åka hem igen även om de vill. Och så får de leva med människors fördomar och ovilja.
Det känns så hopplöst att tänka på. Men jag hoppas att jag aldrig glömmer hur det känns att längta, och att föreställa mig hur det hade varit om jag inte hade kunnat återvända hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar