Klockan är mitt i natten och jag ska upp alldeles för snart. Jag är hemma över jul och nyår och det har varit bra och fint. Det finns så många jag älskar här, bofasta och hemvändare. Det finns även så mycket som man hinner reflektera över, både gammalt groll och glädjeämnen och nya sådana. Jag har fått stora vackra och glada nyheter och stora ledsamma. Och jag kan inte hjälpa att känna mig otillräcklig inför det ledsamma. Jag vill så gärna öppna hela famnen och skrika med hela rösten till det svider i halsen, men jag finns inte nog mycket av. Jag har lovat, dyrt och heligt att räcka till så många gånger men det går inte. Eller, det räcker inte, jag har lärt mig att jag inte är nog, vi måste vara flera och berörda måste vilja bäras i kungastolen och lyssna på skriken.

De stora(och små) vackra och glada nyheterna däremot, de kan jag överleva gråa vintern på. Och förhoppningsvis hjälper de till nog mycket att jag räcker till lite mer. För jag älskar er, i glädje och sorg, även när jag försvinner under radarn.