Från början av det nya, efter slutet på det som var vårt, har jag inte varit ensam. Bara nu på nätterna drar jag mig undan och faller isär. Gråter tills jag somnar och vaknar på morgonen efter skruvade drömmar med sammanbitna käkar och datorn som fortfarande surrar med ljud som jag inte kan vara utan. Tänker att jag inte vill det här men det är inte mitt val, jag kan inte göra något åt det alls. Inte arg, inte alls. Bara förvirrad och fortfarande kär i dig. 

När käkarna mjuknar så är ni där. På sms, i telefonen och i egen hög person. Plockar upp mig, håller om mig, får mig att skratta. Förstår vad jag behöver nu mycket bättre än jag förstår det själv. Göra vanliga saker och bli älskad av er. Och älska er tillbaka. Tack för det. Och för att ni inte dömer.

Och du är ändå det finaste jag vet.