Oftast när jag tänker på min barndom så minns jag hur fantastiskt det var. Jag var inte precis något solskensbarn, men det kommer jag aldrig heller att bli. Det som var fantastiskt var lekarna med min syster, vår ofantligt stora(tyckte jag då) gräsmatta och de vuxnas samtal vi bordet som jag satt kvar och lyssnade förundrat på istället för att springa ut och leka någon jobbig tävlingslek á la Robinson med de andra barnen. Jag kan inte tänka tillbaka utan att bli lite vemodig över att jag aldrig kommer att få uppleva sådana stunder igen. Jag sörjer min förlorade barnsliga kreatvitet som kunde skapa fantastiska världar som var verkliga för att vi trodde på dem. Visst finns de kvar i mitt huvud men efter år av uppväxt så vet jag att de inte är på riktigt och jag kan aldrig leva i dem igen.
Bara en tanke.
6 år sedan
1 kommentar:
Hello Benny!!
Jag visste inte att du fortsatte skriva här, trodde du hade lagt ner det. Men bra bra bra att du ahr kommit igång igen, viktigt för dom som inte är med i din vardag på heltid jöö och speciellt när du åker över till britterna. Du e så duktig på att skriva, författare it is!
Puss och fortsätt skriv, det ska jag också försöka göra!
Skicka en kommentar